Historik

Författare: Lotte Lekholm. (tempusändringar av redaktionen) 

Dagens Akita är resultatet av ett stort restaureringsarbete som japanerna har lagt ned på rasen de sista årtiondena. Typ, färg och bl a temperament har renodlats tillbaka till den ursprungliga japanska jakt-hunden som funnits i tusentals år i norra Japan.

Matagi-inu 
Akitans förfader var från början en utpräglad jakthund. Det var en medelstor hund med ljus pälsfärg, kallad Matagi-Inu (= jakthund). Arkeologiska fynd visar att denna spets av urhundtyp fanns i Japan redan så långt tillbaka i tiden som 5000 år f Kr och att ytterst lite av deras utseende förändrats under årtusendena.

Odate-inu
I slutet av 600-talet blev storviltsjakt alltmer populärt hos den japanska adeln och interna oroligheter i landet, speciellt i de norra provinserna, skapade ett behov av en större vakt- och jakthund. Matagi-inus korsades då med hundar från Korea och Kina och en stor, tyst hund, ojämförligt modig och lojal, utvecklades. Förutom militära uppgifter kom spetsarna att användas till jakt på älg, hjort, antilop och björn och de var med sina stora tassar utmärkta till att dra och jaga i djupare snö.

Runt Odate började en del adelsfamiljer att föda upp hundar av samma pälsfärg i generation efter generation . Hundarna blev kända efter sin färg och ägarfamiljens namn, ex "White of Adachi", "Black of Izumi" och hundtypen kallades "Odate-inu"; rasren hund från Odate. En del hundar kom att bli högt respekterade. Odate-inu förblev relativt opåverkad fram till artonhundratalets slut.

Då drabbades rasen av ett par dråpslag. Från och med 1890 började Odate-inus att systematiskt avlas ut med tosa, mastiff och s:t bernhardshund tills de rastypiska dragen höll på att försvinna. Ett stort utbrott av rabies decimerade dessutom hundbeståndet enormt när friska som sjuka hundar klubbades ihjäl.

Akita-inu, naturmonument 
En begynnande insikt bland intellektuella om Odate-inus historiska betydelse och startade ett engagemang för att bevara de ursprungliga japanska raserna. Som den första av sju raser utsågs Odate-inu, som hädanefter kom att kallas Akita-inu, 1919 till naturmonument. Det dröjde dock fram till 1931 innan man hittade levande exemplar som motsvarande vad man menade med den urjapanska hundtypen. Året därpå, 1932, slog rasen igenom hos det japanska folket genom en serie tidningsartiklar om en trogen Akita som i nio år förgäves väntade på sin ägare sedan denne dött på sin arbetsplats. Alla ville ha en Akita-inu, olika organisationer för rasens bevarande uppstod i Japan och en rasstandard skrevs. 

Andra världskriget
Akitan var på väg att återhämta sig när andra världskriget bröt ut. Folk svalt, och det betraktades som landsförräderi att ge mat till en hund istället för en medmänniska. De hundar som inte svalt ihjäl, avlivades för köttets och pälsens skull. Några få hundar gömdes undan och kom att överleva på bland annat tång och fiskrens, andra Akitor släpptes fria i bergen för att klara sig helt på egen hand. Den enda ras som sparades för militära arbetsuppgifter var schäfern, och därför sökte en del ägare rädda sina Akitor från avlivning genom att para dem med schäfrar.

Efter kriget listades visserligen en del Akitor upp och visades bland annat på den första japanska hundutställningen 1947, men rasen överlevde troligen främst genom att den fångade intresset hos soldater ur de amerikanska ockupationstrupperna. Trots att det bröt mot japansk lag smugglade amerikanska soldater med sig Akitor till USA som souvenirer.

Två olika typer 
Under de senaste femtio åren har Japan försökt att rensa bort inslagen av europeiska hundar från sekelskiftestiden och schäfer från krigsåren för att återskapa "original"-akitan, matagin. Detta har resulterat i att den japanska Akitan, numera skiljer sig avsevärt från efterkrigstidens Akita genom en lättare och torrare kropp, röd, vit, tigrerad eller sesamfärgad päls och ett starkt orientaliskt utseende. Denna typ motsvarar den officiella rasstandarden som gäller för Akita.

I USA har man istället strävat efter att behålla dragen från den äldre typen av Akita som ligger till grund för deras hundar, med varierande pälsfärg och teckning, lösare skinn och kraftig benstomme. 

Skillnaden i typ har efterhand blivit så tydlig att rasen nu, efter flera års diskussioner, har delats. Den moderna japanska typen behåller namnet Akita (utan suffixet inu), medan den amerikanska typen har bytt namn till American Akita.

 

Användningsområde

 

Som alla andra hundar mår denna ras bäst av att få använda hjärnan. Rasen kräver normal aktivering och är något av en allroundhund. Det är en ras som kräver mycket motivation i träningen och som lätt kan bli uttråkad. Det går utmärkt att tävla med den i både lydnad och agility men man får ingenting gratis. Tålamod och uppfinningsrikedom är ett måste. Spår och sök är annars lämpade grenar för rasen då den har en mycket bra spårförmåga. Är man intresserad av tjänstehundar så finns det exempel på individer som tränats till bevakningshundar.

 

Hälsa

 

I det stora hela är den en frisk ras. Det förekommer problem med höftledsdysplasi (HD) och man bör därför vara noga med att föräldradjuren är friröntgade. Det finns i dagsläget inte heller några större ögonproblem i rasen, men man bör vara uppmärksam på att detta har förekommit i rasen och därför bör föräldradjuren också vara ögonundersökta. För mer information om sällsynta sjukdomar inom rasen, se rasklubbens webbplats.

 

Egenskaper / Mentalitet

 

American akita är lugn och stabil och det är inte mycket som imponerar på den. De blir mycket starkt fästa vid familj och vänner men är tämligen ointresserade av främlingar. Det är en tyst ras, de skäller inte gärna i onödan. Då den i grunden är en jakthund måste man vara uppmärksam på rasens umgänge med mindre hundar och med andra sällskapsdjur. Uppstår det en jaktsituation så går instinkten in och den jagar det mindre djuret.

 

Storlek och utseende

 

Hunden ska vara kraftig, muskulös och kompakt med en snyggt ringlad svans. Mankhöjd för hanar är 66–71 cm och de har en vikt på 45–55 kg. Mankhöjd för tikar är 61–66 cm och de har en vikt på 35–45 kg. Pälsen kan ha flera olika färger och nästan alla kombinationer är tillåtna. Allt från enfärgade hundar till tigrerade och pinto, det vill säga hundar som är vita i grunden med enfärgade eller tigrerade fält. Alla hundar utom den helvita kan ha en mörk mask i ansiktet. Pälsen ska vara dubbel med tät underull och längre täckhår.

 

Pälsvård

 

En american akita kräver lite pälsvård för att må bra och se snygg ut. Det naturliga fettet i pälsen skyddar hunden mot väder och vind. Blir hunden smutsig så väntar man tills den torkat och sen kan man borsta pälsen och all smuts trillar av. Man kan bada hunden när det behövs.

 

Övrigt

 

Olika aktiveringar som till exempel spår, sök, långa promenader med klövjeväska eller lydnadsträning njuter den av att få delta i. Det är en stark hund som man med fördel kan cykla med. American akita är en ras med stor jaktlust. I och med att den använts till att ställa björn så har den också en mycket stor aktionsradie. Den kan i stort sett arbeta helt utan att föraren är i närheten. Därför måste man tänka på att tidigt träna sin hund om man vill kunna ha den lös i skog och mark.